Vägen till SD

17 Maj

 

ETT TRESTEGSHOPP

När jag 2003 ombads att ta förtida pension kändes detta inte särskilt dramatiskt. Jag insåg att när försvaret närmast avskaffats fanns det ingen efterfrågan på mina tjänster, utan jag var blott en belastning. I det läget såg jag möjligheten att med pensionen som grundtrygghet kunna ägna min tid åt familjen och att skriva böcker.

Jag etablerade nya rutiner. Dagligen kl 1600 gick jag till den lokala kvarterskrogen för att umgås med mina vänner, vilka efter hand anlände dit efter arbetsdagens slut. Omkring kl 1800 bröt vi upp och envar gick hem till sig. I mitt fall för att arbeta några timmar med något av mina bokprojekt.

Kamratkretsen på kvarterskrogen innefattade bland annat fyra finnar, en amerikan, en engelsman, en fransman, två italienare, en rumän och en österrikare. Men det var ingen som tänkte i termer av etnicitet. Det talades aldrig om invandring eller invandrare annat än en gång om året på en särskild dag.

Jag bor i det egentliga Sundbyberg. Kärnan i staden, som började växa fram genom järnvägens tillkomst 1876. En stenstad som omfattar ca 1 kvadratkilometer och har en etniskt sett homogen svensk befolkning. Denna svenska befolkning innefattar ett stort antal utlandsfödda, vilket man aldrig tänker på, eftersom de fullständigt smälter in i den kulturella miljön.

Sundbyberg har den största krogtätheten i Sverige. Inom en radie av 300 meter mätt från huset där jag bor finns det bl a fyra kineskrogar, sex pizzerior, en thairestaurang, en sushibar och två restauranger med europeiskt kök. En av dessa ägs av kristna syrianer, den andra av österrikare. Min stamlokal är den som ägs av syrianerna, en hårt arbetande familj, som blivit mina vänner till den grad att jag för något år sedan följde med några av dem till Libanon. Vi var fyra av krogens stamgäster, som fick uppleva en intressant och behaglig tid i Beirut.

Den dag på året då invandring diskuterades på uteserveringen var då en viss etnisk grupp hyrde Sundbybergs idrottsplats för att fira någon nationell högtid. Den dagen fylldes gatorna av människor, som var klädda på ett mot oss avvikande sätt. Invandringsdiskussionerna ledde inte till några svar, utan mynnade alltid ut i en enda fråga:

– Varifrån kommer alla dessa främlingar?

Valet 2006 hälsades med tillfredsställelse av pubens stamgäster. Moderaterna skulle nog skapa ordning och reda. Försvaret skulle börja återupprustas om än i liten skala. Så trodde vi. Men 2007 kom beskedet i Almedalen. Finansminister Anders Borg lovade nedskärningar med ytterligare 3 miljarder och försvarsminister Mikael Odenberg avgick i protest.

Jag hade redan 1999 lämnat det aktiva arbetet inom moderaterna, men fortsatt som medlem. Nu var de nya moderaterna inte längre något alternativ för mig.

Steg ett

Jag började tänka i termer av att vid kommande val proteströsta på Sverigedemokraterna, men avskräcktes av deras invandringspolitik. Från min tid som medarbetare inom Försvarsmaktens program mot nazism, rasism och främlingsfientlighet (tillsammans med bl a Anna-Lena Lodenius, Alexandra Pascalidou och stockholmspolisens Claes Cassel) visste jag att SD var både demokratiskt och parlamentariskt, men likväl var jag misstänksam. Inom Försvarsmaktens ovannämnda program hade vi aldrig ägnat några djupare tankar åt SD, som ansågs som en oförarglig sekt. Vårt intresse var fokuserat mot militanta och våldsbenägna rörelser, såväl på höger- som vänsterkanten.

Jag började därför att forska lite kring SD. Vilka var de? Vad ville de? Jag kollade med en bekant från SÄPO. Han sade att SD var ointressant utöver att de var utsatta för hot både från nazister och extrema kommunister. Så tog jag en titt på SD:s invandringspolitiska program och fann det vara överdrivet pessimistiskt och alltför dramatiskt formulerat. Ingenting för mig!

Men jag tog ett steg till. Jag satte mig vid datorn och sökte på ord som invandrare, immigration o s v. Följde länkar till Migrationsverkets hemsida och till Statistiska Centralbyråns dokumentation. Jag chockades av vad jag läste. Det behövdes ingen miniräknare för att jag skulle förstå att det Sverige jag vuxit upp i och ännu trodde mig leva i var på väg att gå under.

Det var inte längre försvarspolitiken, som förde mig närmare SD, utan även invandringspolitiken. Jag delade inte SD:s uppfattningar helt och hållet, men vad fanns det för alternativ? De sju riksdagspartierna vågar ju inte ens antyda att invandringspolitiken behöver diskuteras.

Steg två

Nu hade jag statistik och siffror klart för mig. Men hur såg det ut i verkligheten? Jag vidgade blicken till att skåda utanför den kvadratkilometer jag vanligtvis vistades inom. En god vän (s) upplyste mig om de etniska grupperingarna inom Sundbyberg. Han berättade var olika grupper bodde och vilka som låg i fejd med varandra. Detta gjorde att jag började se omgivningen med andra ögon än tidigare. Min livskamrat är tolk inom rättsväsendet och sjukvården. Ibland skjutsar jag henne till och från tolkuppdrag.

Visst hade jag tidigare noterat förekomsten av jämförelsevis stora mängder människor med utländskt utseende på en del platser, men inte tänkt något djupare på detta. Nu började jag fundera lite mer ingående kring mina iakttagelser. Fram trädde bilden av ett framväxande klansamhälle. Det stog tidigt klart för mig att när dessa utlandsfödda kom till Sverige lät sig majoriteten inte över en natt omvändas till demokrater med svenska värderingar. Många – för att inte säga de flesta – höll fast vid sina ursprungskulturer som bland annat innebar blind lydnad mot religiösa ledare och klanhövdingar. Kulturer där bestickning och tagande av mutor anses vara naturliga inslag i samhället.

Jag beslöt mig för att begära information från Sverigedemokraterna.

Steg tre

Jag blev kontaktad av SD. I samband med detta fick jag frågan om jag kunde vara rådgivare för SD:s försvarspolitiska utskott. Det var för mig inget ovanligt, eftersom jag tidigare anlitats av socialdemokratiska kvinnoförbundet för att informera om försvaret. Jag förklarade mig beredd att stå till förfogande såsom extern rådgivare åt SD.

Nu kom jag i kontakt med flera ledande inom partiet och blev förvånad. Dessa personer passade inte alls in i den bild media gett mig om SD och dess medlemmar. Jag hade förväntat mig att ge råd till några okunniga ungdomar, men hamnade istället själv på skolbänken!

Jag kände mig grundlurad av media! Här satt jag bland välutbildade, vidsynta och intellektuella personer istället för de övervintrade skinnheads, som media utlovat. Jag beslöt mig för att söka medlemsskap i SD. Jag hade tidigare förklarat mig villig att verka som extern rådgivare, men som medlem blev jag aktiv deltagare i partiets försvarspolitiska grupp. Detta ledde till ytterligare kontakter med SD-ledare, som imponerade på mig både genom sina kunskaper och sina humanistiska värderingar.

Jag tillfrågades en tid därefter om jag kunde tänka mig medverka i en kurs för SD-funktionärer, eftersom partiet visste att jag hade mångårig erfarenhet av politiskt arbete. Jag åtog mig detta och i september 2009 hölls den första kursen på hemlig plats söder om Stockholm. Jag infann mig i förväg för att kunna rigga upp min tekniska utrustning.

Med stigande förvåning såg jag kursdeltagarna anlända. Klädseln, åldersstrukturen och det höga antalet kvinnor förvånade mig. Av 33 deltagare visade sig 17 vara födda utomlands och invandrade till Sverige. Återigen grundlurad av mediabilden!

Jag trivdes bland dessa behagliga människor. Jag beslöt mig att på allvar bli en av dem och engagera mig aktivt inte bara som föreläsare och resursperson, utan söka bilda en lokalavdelning i Sundbyberg.

Det gick fort. En arbetsgrupp bildades. Vi började så sakta söka utröna vilka sympatier för SD, som det kunde tänkas finnas i Sundbyberg. Jag började sondera bland vännerna på kvarterskrogen. Vi hade dessförinnan aldrig talat politik. Det visade sig att alla med ett undantag var SD-sympatisörer! Ja, så står det!

Vännen Hans gjorde motsvarande marknadsundersökning på en pub i en annan del av staden. Han anmälde att en majoritet av gästerna där sympatiserade med SD.

Så hade mitt trestegshopp till SD fullbordats. SD var för mig inte det bästa alternativet, utan det enda.

För den som frågar hur 15.000 nyproducerade lägenheter i hela Sverige skall räcka för 100.000 årligen tillkommande invandrare från i huvudsak de s k MENA-länderna har riksdagspartierna och media bara ett svar: Du är rasist!

Tack Stellan Bojerud

%d bloggare gillar detta: