En resa i tiden

1 Maj

Bild

Den 5 augusti 1944 var en stor dag i min familj. Jag föddes kl 15.15 och min fader, som var lokeldare vid Stockholm-Westerås-Bergslagarnas Jernväg (SWB) körde för första gången såsom tillförordnad lokförare på eget ansvar. Loket han då körde, SWB Y3 nr 16 är bevarat (se foto ovan). Linjen var Spånga – Hässelby Villastad.

Far och mor var organiserade socialdemokrater. Jag minns att jag följde med far till Folkets Hus i Stockholm, där han betalade medlemsavgifter. Mor var fastighetsskötare, ”portvakt”. Mina föräldrar hade via faster Gunborg goda relationer med familjen Branting och 1948 var min far en tid anställd av advokaten Sonja Branting-Westerståhl, så hon företrädde bankiren Olof Aschberg i en tvist mot franska staten rörande Vichy-regimens beslagtagande av hans aktier i Patébolaget.

Jag älskar mina nu sedan många år avlidna föräldrar. Mor utvecklade sig till att bli lärarinna i handarbete och porslinsmålning. Far lärde sig på egen hand franska, italienska, spanska och tyska samt utvecklade den engelska, som han under 1920-talet lärt sig i skolan i Kiruna. Han var starkt intresserad av historia och geografi. Han skrev boken ”Båtsmän i Sundbyberg” och erhöll stadens kulturstipendium. Han blev stadsrevisor.

Vår lilla familj var anhängare till Tage Erlander. Men då Olof Palme tog över, valde vi att lämna S och gå över till Centerpartiet. Mina föräldrar förblev C livet ut, medan jag 1979 efter att i tre år varit partilös, anslöt mig till Moderata samlingspartiet. Jag lämnade det aktiva arbetet i M 1999, men stod kvar som en tämligen passiv medlem.

När M 2007 krävde ytterligare nedskärningar inom försvaret, fick jag nog och anslöt mig efter två års övervägande 2009 till SD.

1974 gifte jag mig med T, som är Holländsk-indonesiska. Därmed fick jag ca 300 muslimska släktingar i Indonesien, av vilka jag mött ett hundratal. Jag lärde mig holländska och indonesiska. Äktenskapet varade i 30 år. Vi har en utlandsadopterad dotter, som är gift med en man från Gambia och har tre barn.

Nu är jag sedan 2011 omgift med M från Laos. Hon har svensk gymnasieexamen och har arbetat som undersköterska. Nu tolk inom sjukvård och rättsväsende. Såvitt jag vet den enda i Sverige, som tolkar på laotiska. Hon är även fritidspolitiker (SD) och kommunrevisor i Sundbyberg.

Jag är klämd från alla sidor. Vänstern kallar mig rasist och nazist. Nazisterna kallar mig rasblandande thailandspedofil. Jag kallas främlingsfientlig trots att jag har ett brett kontaktnät i främmande land. Jag har med glädje tjänstgjort i Franska och US arméerna sida vid sida med kamrater från alla världens hörn.

Begabbad av journalister, som anser sig kunna läsa mina tankar innan jag tänkt dem, tänker jag på ex-hustrus svar vid en frågestund:

– Är du holländska?

– Nej.

– Är du indonesiska?

– Nej.

– Är du svenska?

– Nej.

– Vad är du då?

– Det är väl synd om mig. Jag är bara mig själv.

Så känner även jag det. Detta att de ”goda” tävlar om att sätta nedsättande klistermärken på mig känns plågsamt. Jag är nu 70 år och har varit antinazist i hela mitt liv. Under mina år i svenska armén, har ca 25.000 man (inkl Lars Ohly och Jan Björklund) haft mig som chef. Ingen har haft anledning att klaga över ”rasism”.

Jag växte upp i Sundbyberg. Bodde i det s k polishuset. Så kallat för att det bodde fyra poliser i huset. En var detektivöverkonstapel Elvin, som ingick i riksmordkommissionen. Han hade att hantera två mord per år. Nu lever vi med två mord per vecka eller dygn!

Elefanten i rummet finns inte. Ej heller tsar Putin.

– Vad rörer oss tsaren! Se staren, se staren —

 

 

%d bloggare gillar detta: