Bild

Norges sak var svår

14 Apr

Varför ingrep inte Sverige till Norges hjälp i april 1940?

Ett återkommande fenomen är att skribenter upptäcker att Sverige inte gick till väpnad kamp för Norges frihet den 9 april 1940. Den vanliga tendensen är så att framhäva detta såsom utslag av svensk feghet och egoism. Medan Norge utkämpade en ödeskamp stod svenskarna passivt och tittade på. Men var det verkligen så?

Den 9 april 1940 fanns det ingen svensk militär bevakning längs gränsen mot Norge. Detta faktum har av en del skribenter tolkats som slapphet och försummelser från den svenska militärledningens sida. Ett sådant betraktelsesätt förutsätter emellertid att man bortser från två grundläggande förutsättningar. För det första var Norge ett fredligt sinnat land. Varför skulle Sverige hålla en militär beredskap mot Norge? För det andra var Värmlandsgränsen sedan unionsupplösningen 1905 en demilitariserad zon och Sverige fick inte stationera trupper där.

Med anledning av Sovjetunionens angrepp mot Finland ökades den svenska beredskapen i Norrbotten genom inkallelse av VI.fördelningen i december 1939. En fördelning – numera benämnd division – omfattade ca 20 000 man. I januari 1940 ökades beredskapen genom inkallelse även av V.fördelningen.

Sedan Finland i mars 1940 slutit fred med Sovjetunionen började avvecklingen av den svenska beredskapen i Norrbotten. Den 1 april 1940 började hemtransporterna av VI.fördelningen, vilka skulle vara avslutade den 15 april.

Sedan skulle V.fördelningen hemtransporteras före 15 maj 1940. För att transportera en fördelning och alla dess förnödenheter behövdes det ca 110 järnvägståg. Bilar var 1940 en bristvara i Sverige och trupptransporter genomfördes huvudsakligen med järnväg.

Ett trupptåg behövde tre dygn för en resa från Norrbotten till Skåne och lika lång tid för att återvända och hämta nästa transportomgång. Inräknat den tid som gick åt för översyn av lok och vagnar kunde alltså ett tågsätt transportera en truppstyrka per vecka.

En militär järnvägstransport var en komplicerad insats. Låt oss ta ett exempel. Trupptåget ilastas i Haparanda. Det består av en kombinerad 2- och 3.klass boggievagn (för officerare och underofficerare, respektive furirer), ett antal godsvagnar inredda för transport av trupp eller hästar samt öppna vagnar lastade med fordon.

Tåget dras av ett kraftigt ånglok litt B, som betjänas av förare och eldare. Vidare finns en tågbefälhavare (”konduktör”), samtliga med hemmastation Boden. Så börjar tåget sin resa och första uppehåll blir Karungi, där tågmöte sker. Nästa stopp blir Avafors, där vattentagning sker. Ångloket konsumerar mycket kol, men ännu mer vatten.

Så anländer tåget till Boden. Här sker personalbyte. Tåget framgår till den militära hållplatsen Boden Södra, där truppen får mat och kan göra toalettbesök. Så går tåget vidare till Jörn eller Vännäs. Byte av lok och personal.

I Långsele händer det något stort. Dit har elektrifieringen av stambanan genom övre Norrland nått 1939, Ångloket ersätts av ett elektrolok litt Dg (se foto ovan). Detta har dubbel dragkraft jämfört med ångloket. Därför blir vårt trupptransporttåg stående i avvaktan på nästa tåg, så att de som s k kopplade militärtåg kan dras av ett elektrolok. På så sätt kan SJ spara in en tågbemanning, driftkilometer och tågunderhåll.

Så rullar det vidare. Uppehåll vid måltidsstationer och på ångsträckor vatten- och koltagning. På varje bemannad station eller hållplats, står en tågklarerare eller platsvakt och ser tåget rulla förbi. Syftet är att lyssna och se tecken på lossnande hjulringar eller s k tjuvbroms (som gör hjulringarna rödglödande). Vidare att ta stafetter.

Ombord på tåget kan tågbefälhavaren kasta ut en stafettstav när bemannad station eller hållplats passeras. Han skriver ett meddelande, som stoppas i den ihåliga stafetten, som kastas av tåget där personal, som kan läsa meddelandet är på plats.

Den som läst meddelandet skyndar sig in på expeditionen och ringer per bantelefon nästa hållplats i färdriktningen, där signalen läggs för stopp. Tågbefälhavare, lokförare och stationspersonal kan därefter muntligen överlägga om vad som bör göras.

Den trånga sektorn var inte lok och vagnar, utan lokpersonal. Antalet lokförare och eldare var naturligtvis anpassat efter de fredstida trafikbehoven. SJ löste frågan genom att återkalla fem årgångar pensionerade lokförare. Dessa fick ta över lokaltrafik och bangårdsväxling samt erhöll nybörjare som skulle läras upp till eldare. Därigenom frigjordes erfaren lokpersonal för linjetjänst.

Den 9 april 1940 började en omfattande mobilisering av det svenska försvaret, vilken av politiska skäl emellertid kallades ”krigsorganisering”. Av politiska skäl var det inte möjligt att göra en öppen mobilisering genom radioinkallelser och klockringning, utan inkallelserna måste ske med brev. Det blev bråda dagar för landets brevbärare.

Längs Värmlandsgränsen fanns det ingen och fick det inte finnas någon militär bevakning. Det blev därför polisens uppgift att bevaka och spärra vägarna, vilket arbete började bli klart den 11 april. Det påminde om posses i Vilda Västern. Landsfiskaler och fjärdingsmän uppbådade pålitligt manfolk på bygden. Dessa fick polismärke, pistol och batong, men var i övrigt civilklädda. Till fots, per cykel eller medelst droskbil sökte de sig till gränsövergångarna.

Påföljande dag började svensk militär trupp anlända till området samtidigt som norsk trupp började strömma in över gränsen. Fram till den 20 april flydde huvuddelen av norska 1.divisionen in till Sverige. Norrmännen medförde omkring 200 bilar, 400 hästar, 6 500 gevär, ett dussintal kanoner och 10 ton artilleriammunition.

Den 9 april 1940 hade demobiliseringen av VI.fördelningen, som 1 april omdöpts till II.fördelningen, i Norrbotten fortskridit så långt att en tredjedel av trupperna hade avrustats och hemsänts, en tredjedel höll på med att avrusta i kasernerna och en tredjedel befann sig under järnvägstransport. V.fördelningen befann sig öster om Boden och bedrev i väntan på tåglägenhet vinterövningar.

Danmark hade kapitulerat redan den 9 april, men norska försvaret kämpade vidare. Överbefälhavaren bedömde att det största hotet mot Sverige kom från de tyska trupperna i Danmark. Till försvar av Skåne insattes 1.armékåren, som bestod av I., IV och V.fördelningarna. I.fördelningen, som mobiliserade i Skåne, nådde med sina första förband fram till kusten redan den 11 april, men det dröjde till den 16 april innan hela fördelningen kommit på plats. Härefter började IV.fördelningen transporteras från Mälardalen till Skåne, vilket skedde under tiden 21 – 25 april. Slutligen tilltransporterades V.fördelningen under dagarna 26 – 30 april. Den 1 maj 1940 var svenska arméns uppmarsch i Skåne fullbordad.

Längs gränsen mot Norge hade under tiden försvar av gränsövergångarna improviserats alltifrån Riksgränsen och ner till Bohuslän. Kraftsamlingen låg i Bohuslän och Värmland där 2.armékåren bestående av II och III.fördelningarna sattes in. Det fanns inga svenska planer för ett försvar mot Norge, varför uppmarschen måste improviseras. Det blev bråda dagar för Statens Järnvägar. Under tiden den 14 – 18 april hade huvuddelen av III.fördelningen kommit på plats medan det dröjde till den 27 april innan uppmarschen var avslutad för II.fördelningen.

Från den 18 april 1940 fanns det en teoretisk möjlighet att låta III.fördelningen, som skyddade Bohuslän och Dalsland, ingripa i Norge. Men till vilken nytta? Den norska 1.divisionen, som skulle skydda Osloområdet hade ju då redan tagit sin tillflykt till Sverige och lagt ner sina vapen. Kongsvinger hade redan den 16 april erövrats av tyskarna. Det fanns alltså inga norska trupper att hjälpa.

När II.fördelningen, som skulle skydda Värmland, kommit på plats den 27 april var läget där likadant, för samma dag beslöt de allierade att avbryta striderna i södra Norge. Den 5 maj hade samtliga norska trupper söder om Trondheim kapitulerat.

Under tiden hade överbefälhavaren beslutat att förstärka försvaret mot Norge genom att omgruppera IV.fördelningen från Skåne, vilket skedde 10 – 17 maj. På Norges nationaldag förelåg det alltså förutsättningar för ett meningsfullt svenskt ingripande i södra Norge, som alltså redan givit upp kampen.

Vilja – kunna – våga. Nog fanns det en vilja att hjälpa Norge, men kunde svenska försvaret göra detta? Som ovan påvisats tog det avsevärd tid att mobilisera och uppmarschera mot gränserna. Detta berodde inte på slöhet eller bristande vilja, utan var helt enkelt en fråga om transportkapacitet. Den svenska armén var 1940 inte motoriserad, utan kanonerna drogs av hästar och truppen marscherade till fots med en hastighet av fyra kilometer i timmen sedan de urlastats från järnvägsstationerna.

Kunna? Med undantag för de förband som vintern 1939-40 legat i beredskap i Tornedalen, var resten av svenska armén nyligen mobiliserad och dåligt övad. I Norge stod tyska trupper, som under krigets förlopp blivit samtränade och segervissa. Att med sådana odds ta strid i onödan förefaller föga förnuftigt.

Våga? Vid den tidpunkten det svenska försvaret hade möjlighet att ingripa i Norge, hade striderna söder om Trondheim upphört. Den 6 juni började de allierade att utrymma även Nordnorge och den 9 juni 1940 kapitulerade de kvarvarande norska trupperna.

De norska regeringarna Mowinckel och Nygaardsvold hade försummat Norges försvar. Att hjälpa någon förutsätter att denne är villig att söka hjälpa sig själv. Genom att försumma sin militära beredskap svek inte bara den norska statsledningen sitt eget land utan satte även Sverige i ett ytterst riskfullt läge. När det svenska försvaret hade möjlighet att ingripa i Norge var det redan för sent och i det läget hade ett svenskt ingripande varit liktydigt med nationellt självmord.

Till vad nytta? Norges sak var helt enkelt för svår.

Ett svar to “Norges sak var svår”

  1. Robert E 22 april, 2013 den 01:44 #

    Tack Stellan, jag började befara det värsta när din blog inte uppdaterades. Jag skulle gärna vilja höra din analys, såsom vis, luttrad och militär, på det senaste vällstidningsbombardemaqngen om den ryska övningen utanför Gotska Sandön…

    Lev väl,
    /artiz

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: