Den sjuke mannens generaler

25 Dec

Den sjuke mannens generaler

Britterna betraktade 1914 Turkiet som ”Europas sjuke man” och hade en nedsättande syn på den turkiska armén, som förvisso hade lidit förödmjukande nederlag i Libyen 1911-1912 och under Första Balkankriget 1912-1913. Den på förhand uträknade turkiska armén lyckades likväl 1916 tillfoga britterna svidande nederlag på Gallipoli-halvön och i Mesopotanien.

Det synes än idag vara en trend bland brittiska historiker att tillskriva tyska officerare äran för de turkiska framgångarna. Förvisso fanns det ett antal kompetenta tyska officerare i tjänst hos turkarna, men dessa var relativt lätträknade. Mer rättvisande vore att ge Tyskland kredit för att ha utbildat flera av de turkiska officerare, som var de mest framgångsrika under kriget. Denna utbildning skedde dels genom att lovande turkiska officerare genomgick generalstabsutbildning i Tyskland och dels genom i Turkiet verksamma tyska instruktörer.

Bland de mer framstående tyska officerarna i Turkiet kan nämnas fältmarskalkarna Colmar von der Goltz Pascha, Erik von Falkenhayn Pascha och Otto Liman von Sanders Pascha samt generalmajoren Paul Erich Weber Pascha och översten Friedrich Kress von Kressenstein Bey, som under krigets lopp befordrades till generalmajor.

Men det fanns även som ovan nämnts ett antal ytterst kompetenta turkiska officerare, av vilka här följer ett axplock inklusive en som var framträdande, men knappast särskilt framgångsrik, nämligen krigsministern Enver Pascha.

Esat Pascha (1862-1952)

Esat Pasha

Då Turkiet i november 1914 gled in i det pågående storkriget var generalmajoren Mehmet Esat Pascha chef för III.armékåren i Rodosto (nu Tekirdag). Han var född Janina där fadern var borgmästare. Egentligen kom familjen från Tasjkent i Turkmenistan.

1890-1893 genomgick Esat generalstabsutbildning i Tyskland och blev därefter assistent åt Colmar von der Goltz, som hade i uppdrag att modernisera den turkiska armén.

Under Första Balkankriget 1912-1913 blev Esat nationalhjälte genom att som armékårchef hålla födelsestaden Janina mot överlägsna grekiska stridskrafter under sju månaders tid och ända fram till krigsslutet.

När striderna på Gallipoli började var Esat 53 år, men såg med sitt vita hår och sin gråsprängda yviga mustasch ut att vara tjugo år äldre. Esat såg ut som en snäll, jultomteliknande farbror, men det skenet var bedrägligt, för han var en effektiv och synnerligen professionell officer, som var mycket framgångsrik i försvaret av Gallipoli.

Esat befordrades i oktober 1915 till chef för 1.armén i Konstantinopel (Istanbul). I februari 1918 återvände han till Gallipoli såsom chef 5.armén. Där stannade han fram till juni 1918, då han utsågs till chef för 3.armén i Kaukasus.

Efter kriget var han en tid marinminister, men efter självständighetskriget lämnade han offentligheten. 1934 tog han sig efternamnet Bülkat.

Vehip Pascha (1877-1940)

Vehip

Mehmet Vehip Pascha var en femton år yngre broder till Esat och liksom denne född i Janina. Efter grundläggande officersutbildning genomgick han militärakademien i Konstantinopel och blev 1899 vid 22 års ålder kapten. Efter att ha tjänstgjort i Jemen och vid generalstaben blev han 1909 major och chef för kadettskolan i Konstantinopel.

Under Första Balkankriget var han underställd brodern Esat och chef för fästningen Janina. Efter kriget befordrades han till överste och chef för 22.infanteridivisionen. Den 8 juni 1915 övertog han befälet över XV.armékåren och ansvaret för försvaret av södra Gallipoli.

I februari 1916 utnämndes han till chef för den illa medfarna 3.armén i Kaukasus. Liksom vad gäller brodern Esat ljuger fotografierna om Vehip. Påtagligt överviktig och med svart helskägg ser han ut som en indolent och inkompetent fursteson, som fått sin befattning på grund av familjeband och inte genom egna kvalifikationer. Men Vehip var tvärtom en kunnig och viljestark officer, som till allmän förvåning lyckades reorganisera 3.armén och återskapa dess stridsvärde.

I juni 1918 utsågs han till chef för Östra armégruppen, som bestod av 3.armén, som övertogs av hans broder Esat och 9.armén under Yakup Sevki Pascha.

1936 verkade han, som 1934 antagit efternamnet Kaci, med framgång som militär rådgivare i Etiopien under kriget mot italienarna. Italienarna lyckades aldrig bryta igenom det försvar som han organiserat.

Enver Pascha (1881-1922)

Ismail_Enver

Enver Pascha torde vara en av de mest kända turkiska fältherrarna och är en än idag mycket omstridd person. Som krigsminister var han i realiteten närmast militärdiktator 1914-1918. Han var född i Konstantinopel (Istanbul) och blev officer 1899. Han genomgick militärakademien och blev kapten 1902.

Den snabbtänkte men impulsive Enver blev major redan 1906 och tre år senare utsågs han efter att ha genomgått utbildning i Tyskland till militärattaché i Berlin. Han deltog 1911-1912 med framgång i kriget mot italienarna i Libyen och tillhörde dem som gjorde bra ifrån sig under Första Balkankriget genom goda insatser vid återtagandet av Adrianopel (Edirne) den 22 juli 1913, vilket ledde till överstebefordran i december samma år.

I januari 1914 utnämndes han till generalmajor och krigsminister. Den självöverskattande Enver försökte sig mellan december 1914 och januari 1915 på att personligen leda 3.armén i Kaukasus, men det blev ett ordentligt bakslag. Han lämnade över den illa sargade armén till Hafiz Hakki Pascha och återvände till intrigerandet i Konstantinopel.

Enver hade minst sagt neurotiska relationer med såväl Liman von Sanders som Colmar von der Goltz och inte minst Mustafa Kemal. Han lyckades kasta in den turkiska armén i ett antal våghalsiga företag och än idag pendlar omdömena om honom mellan stor patriot och ren blådåre.

Han stupade den 4 augusti 1922 under en strid mot ryska bolsjeviker. Hans kvarlevor överfördes så sent som 1996 till Turkiet där han slutgiltigt jordfästes.

Hafiz Hakki Pascha (1879-1915)

Hafiz Hakki

Hafiz Hakki var född i Monastir och var på militärakademien kurskamrat med Enver Pascha. Hakki gick ut som kursetta och blev redan 1912 överste i generalstaben. Han hade genomgått utbildning i Tyskland och befann sig vid krigsutbrottet på uppdrag i Berlin.

I januari 1915 fick han uppdraget att återställa ordningen efter den oreda Enver åsamkat 3.armén, med redan den 12 februari 1915 rycktes Hakki bort i en tyfusepidemi i staden Erzurum. Därmed förlorade Turkiet en av sina bästa officerare.

Halil Pascha (1882-1957)

belåten

Halil var en ett år yngre farbror till krigsminister Enver Pascha, som favoriserade denne. Brittiska historiker förväxlar ofta Halil med den något äldre Khalil, som var guvernör i Bagdad och tror att dessa var en och samma person.

Halil var en kompetent officer som i december 1914 var verksam som överste och stridsgruppchef i Kaukasus. I december 1916 sändes han till Mesopotanien, där han fick befälet över XVIII.armékåren. Sedan Colmar von der Goltz Pascha avlidit övertog Halil den 19 april 1916 befälet över 6.armén och inkasserade segern vid Kut-al-Amara. Britterna betraktade honom som en ridderlig motståndare.

När det började gå illa för turkarna i Mesopotanien lät Enver förflytta Halil till Kaukasus, där han i juni 1918 blev chef för Östra armégruppen. Han tog 1934 efternamnet Kut.

Fahreddin Pascha (1868-1948)

Fahreddin var född i Russe 1868 och blev officer 1888. Efter att ha genomgått militärakademien blev han 1891 kapten. Han tillhörde de relativt fåtaliga franskspråkiga turkiska officerarna.

Han deltog som överstelöjtnant i kriget i Libyen 1911-1912 och under Första Balkankriget 1912-1913 var han chef för 31.infanteridivisionen som återtog Adrianopel (Edirne). Han befordrades till generalmajor i november 1914 och fick befälet över XII.armékåren i Mosul.

Efter att en tid ha varit ställföreträdande chef för 4.armén i Palestina sändes han den 23 maj 1916 till Medina. Där förde han ett framgångsrikt gerillakrig mot britterna och vägrade i november 1918 att lägga ner vapnen.

Han lät sig emellertid omsider övertalas av sin stab att upphöra med motståndet den 13 januari 1919, varvid han sattes i brittisk fångenskap på Malta fram till 1921. Efter sin återkomst till Turkiet utsågs han till ambassadör I Kabul, vilket uppdrag han skötte med den äran.

Nurettin Pascha (1873-1932)

s

Denne kärve frontofficer fick länge stå emot britterna i Mesopotanien med otillräckliga resurser. Han var född i Bursa och blev officer 1893. Under Första Balkankriget var han chef för 9.infanteriregementet.

I juli 1915 blev han chef för 6.armén i Mesopotanien, vilket han var fram till december samma år då Colmar von der Goltz övertog ledningen av armén.

Von Der Goltz såg sig främst som chef för hela den Mesopotanska krigsteatern och lät därför Nurettin fortsätta att föra det dagliga befälet över 6.armén. Sedan von der Goltz avlidit sköts Nurettin åt sidan av Enver, som ville att hans farbror Halil skulle få triumfera som segraren vid Kut-el-Amara.

Nurettins revansch kom under självständighetskriget då han med stor framgång ledde 1.armén. Därefter var han parlamentsledamot för hemstaden Bursa.

Ahmet Izzet Pascha (1864-1937)

Izzet föddes i Monastir och utexaminerades från militärakademien 1887, varefter han blev assistent åt Colmar von der Goltz. 1891 sändes han till Tyskland för generalstabsutbildning och han blev generalmajor redan 1904.

1913 blev han chef för generalstaben och samma år krigsminister, vilken befattning han 1914 överlämnade till Enver.

Han reaktiverades i februari 1916 och blev då chef 2.armén fram till mars 1917 då han blev chef för Armégrupp Kaukasus, vilken befattning han innehade till juni 1918 då armégruppen upplöstes. 1934 tog han namnet Furgac.

Ismet Pascha (1884-1973)

inönu2 inonu

Ismet kom med tiden att spela en synnerlig viktig roll i Turkiets historia, men det var först under frihetskriget 1921 som han steg fram på nationell nivå. Han föddes i Izmir och hade en intressant familjebakgrund. Fadern var kurd och modern var av bulgarisk härkomst. Detta hindrade inte att Ismet 1938 blev Turkiets president, vilket ämbete han innehade till 1950.

Den till växten lille Ismet var själsligt en stor man, som gav upp totalitär makt till förmån för demokrati. Sedan han 1950 förlorat presidentvalet var han under tio års tid oppositionsledare innan han 1960 återkom som premiärminister. I dagens Turkiet äras han för att ha hållit landet utanför Andra världskriget trots press både från Tyskland och västmakterna. Formellt gick Turkiet dock med i kriget 1945 på allierad sida, men det kom aldrig till några reella krigshandlingar.

Efter officersutbildning och trupptjänstgöring genomgick han militärakademien och utexaminerades därifrån 1906. Han utnämndes till överstelöjtnant 1914 och påföljande år till överste. I januari 1917 blev han chef för IV.armékåren. I maj 1917 förflyttades han till posten som chef för XX.armékåren och i juni 1917 till III.armékåren. Därefter blev han stabschef vid 7.armén under Mustafa Kemal Pascha, vars odelade förtroende han åtnjöt.

Under självständighetskriget mot grekerna segrade han 1921 i de avgörande slagen vid Inönu, och 1934 tog han sitt efternamn från de händelserna.

Mustafa Kemal Pascha (1881- 1938)

Mustafa Kemal präglar än idag den turkiska nationen. Han var en komplex personlighet. Viljestark, hård, hänsynslös, hypersexualiserad, alkoholiserad och kedjerökare, men likväl upplyst och socialt ansvarskännande. Dessa mänskliga karaktärsdrag återfinns för övrigt i större eller mindre proportioner hos många framgångsrika ledare såsom exempelvis Winston Churchill och Gustaf Mannerheim.

Mustafa var född i Saloniki, där fadern var tulltjänsteman. Han började redan som 12-åring i en militärskola och utexaminerades som löjtnant 1905. Hans matematiklärare hade då givit honom tillnamnet Kemal, som betyder den perfekte.

Som kapten sändes han 1910 på en militär studieresa till Frankrike. Därefter stred han framgångsrikt i Libyen 1911-1912 och som major i Första Balkankriget 1912-1913.

Enver hatade Mustafa Kemal och sände honom som militärattaché till Bulgarien bara för att få bort honom från Konstantinopel. Då kriget bröt ut 1914 återkom den till överstelöjtnant befordrade Mustafa till Turkiet och Enver satte honom då i inre exil genom att sända honom till ”bakgården” Gallipoli för att organisera den nyuppsatta 19.infanteridivisionen.

Mustafa Kemals insatser under Gallipoli-fälttåget är alltför välkända för att behöva upprepas här. Han befordrades till generalmajor och utsågs i mars 1917 till chef för 2.armén i Kaukasus, men förflyttades i juli samma år till 7.armén i Palestina. I oktober 1917 blev han ”kallställd” av Enver till följd av att han kritiserat användningen av tyska officerare, vilka han ansåg sökte göra Turkiet till en tysk koloni.

Krigsläget gjorde dock att Mustafa Kemal inte kunde avvaras och i augusti 1918 återfick han befälet över 7.armén för att i oktober samma år efterträda Liman von Sanders som chef för Armégrupp Yildirim i Palestina vilken omfattade 4., 6. och 8.arméerna jämte den tyska Asienkåren.

Mustafa Kemal var instrumentell i de följande inbördes- och självständighetskrigen och blev 1923 republiken Turkiets förste president. 1934 förlänade parlamentet honom hedersnamnet Ataturk – turkarnas fader.

Till slut

 

Här har presenterats ett fåtal turkiska officerare, som hade förmågan att väl hävda sig mot motståndarna. Det fanns flera av samma kaliber. Det var dessa ledare och deras soldaters vilja som kompenserade Ententens materiella och numerära överläge.

Segraren skriver historien och därför har många av dessa skickliga män förpassats till garderoben, för att mer mediokra brittiska generaler skall kunna sola sig i rampljuset.

%d bloggare gillar detta: